En utsikt från Batteribacken. Jag ser på mina lekplatser. Jag känner mig som en åldring, som inte hör hemma i Viborg och ingenstans. En gång flykting - alltid flykting! Tanken är som en rulett. Man måste nöja sig med att se vart bollen stannar. Sinnet söker en fast punkt. Jag försöker lugna dess irrfärder. Jag koncentrerar mig på något. Vart? Varför satsade jag ändå inte mera? Eller varför slet jag i onödan så mycket i mitt liv, funderar mitt andra jag.