Man blir skör såsom en gammal bil. Delar faller på vägen, lederna knakar, alla kör förbi. Fållen är rostiga, motorn går upp i varv, uppvärms och stannar hostande vid vägkanten.

 Under mina goda stunder stör de mig inte. Jag hälsar på bekanta och vinkar åt barnen. Jag känner till och med att allting är ok. Egentligen livet löper bättre än någonsin. När någonting i omgivningen eller från en själv försvinner, blir de onödiga. Hur mycket finns företeelser och saker, som icke behövs!

Kan det vara så smärtfritt att avlägsna sig från jorden? Och hur skickliga är icke plåtslagarna att installera nya stänkskärmar eller leder. Och ingen önskar sig eller fordrar någonting av mig!